illusionerna

Okej, nu känns det som att de här inläggen hamnar i lite konstig ordning, men men..



"Min goda, vördade, dyraste Mormor! Hvad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: »Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.» - Så är det ock, min goda Mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder."

Som ni kanske ser är det ingen supermunter inledning av boken, vilket jag gillade. Jag trodde nämligen att det skulle vara en fånig, rakt igenom ganska lycklig bok om kärlek och överklasslivet i storstaden; men redan efter ett par meningar så omkullkastades den "illusionen". Efter att ha läst dessa meningar skapade jag mig dock en ny "illusion", jag trodde för en stund att boken kanske inte skulle vara allt för jobbig. Men även denna skulle inom kort förgöras av den sjukliga ytlighet som allt beskrivs i. Samtidigt som jag tycker att boken är ytlig så måste jag nog säga att det är på fruktansvärt verklighetstroget sätt Knorring skriver på och jag gillar hennes rappa och oftast kritiska första beskrivningar av alla karaktärer. För jag tror att vi alla fortfarande är precis som Knorring beskriver Ottilia, vi ser en ny männsika granskar den en kort stund och sen tycker vi att vi har en bra bild av vad det är för en person. Men vad vet vi egentligen? Oftast ingenting, det vi ser är endast en yta, en fasad, en illusion; som man kan ändra närhelst man vill.