Le quatrième message
Vilken fransk-fetish, titt som tätt kommer det franska ord och uttryck i boken då boken utspelar sig i 1800-talets Stockholm; en tid då Frankrike var lika höjt i skyarna som USA är idag. Frankrike var något som man verkligen såg upp till i de högre stånden och att kunna franska värkar ha varit en status symbol. Förutom språket märks förkärleken till Frankrike när det kommer en vagn rullande längs vägen och huvudpersonen Ottilia börjar fantisera om vem det kan vara och hon bland annat hoppas på att det ska vara en av Napoleons generaler.
"Hjertat slog! - Jag väntade - Gud vet hvad: en riddare från forntiden med sköld, harnesk och hjelm; men han borde ridit! - Nej, en af Napoleons unga generaler, som vill bese vårt vackra slott och begära gästfrihet af dess invånare, ..."
De inledande meningarna
"Min goda, vördade, dyraste Mormor! Hvad du ser bekymrad ut! Många gånger om dagen säger du till mig: »Du reste bort en fyllig, rödblommig, yr och glad flicka, och du kommer åter, mager som en vindfläkt, blek som dödens lilja och tyst som dess ängel.» - Så är det ock, min goda Mormor! Det var det unga, glada hoppet, som reste ifrån dig; det är den bleka, färglösa, magra verkligheten, som återvänder."
Som ni kanske ser är det ingen supermunter inledning av boken, vilket jag gillade. Jag trodde nämligen att det skulle vara en fånig, rakt igenom ganska lycklig bok om kärlek och överklasslivet i storstaden; men redan efter ett par meningar så omkullkastades den "illusionen". Efter att ha läst dessa meningar skapade jag mig dock en ny "illusion", jag trodde för en stund att boken kanske inte skulle vara allt för jobbig. Men även denna skulle inom kort förgöras av den sjukliga ytlighet som allt beskrivs i. Samtidigt som jag tycker att boken är ytlig så måste jag nog säga att det är på fruktansvärt verklighetstroget sätt Knorring skriver på och jag gillar hennes rappa och oftast kritiska första beskrivningar av alla karaktärer. För jag tror att vi alla fortfarande är precis som Knorring beskriver Ottilia, vi ser en ny männsika granskar den en kort stund och sen tycker vi att vi har en bra bild av vad det är för en person. Men vad vet vi egentligen? Oftast ingenting, det vi ser är endast en yta, en fasad, en illusion; som man kan ändra närhelst man vill.
"Aurora öppnade sin purpurdörr; men sedan åt hon bröd som doppat var i smör."
"--- Tante Aline yttrade sitt höga välbehag öfver mig, men påstod, att jag nödvändigt borde komma ut litet i verlden, vara i societeten, för att få den lilla tournuren som saknades mig, etc. etc."
Ottilia blir extremt lycklig men även fylld av skyhög förväntan då hon ska få åka till Stockholm, som hon liknar vid Eldorado och dess invånare vid lycksaliga änglar. Men direkt vid avresan kommer första bakslaget när det visade sig att själva resan inte var "första graden i himmelriket" som Ottilia förväntat sig.
Sen får man följ med på resan genom Sverige och under tiden ser man hur Ottilia ganska snabbt förvandlas från en lycklig och busig ung kvinna som springer runt med rosiga kinder till att bli mer lågmäld av sig. Hon träffar allt fler människor och går på fler tjusiga middagar och hon har hittils gjort bort sig en hel del. Hon har även blivit kär i sin kusin Otto, som verkar ha desamma känslor för henne, och skaffat sig en vän.
Ja, sammanfattningsvis så kan man väl säga att det enda som hänt har varit att Ottilias förväntningar inte stämt överens med verkligheten, vilket man kan koppla tillbaks till bokens titel "illusionerna", och citatet i rubriken är något Ottilia själv använder för att beskriva besvikelsen när en av hennes förväntningar omintetgörs. I mina ögon är detta stycke det som bäst beskriver vad som är det viktigaste som hänt tills nu.
Första inlägget !!!
Bokens framsida är extremt simpel, bakgrunden är ljusblå och i mitten finns ett porträtt av författarinnan Sophie von Knorring. Framsidan ger väl läsaren en viss aning av att det handlar om överklassen och de illusioner som finns där men den säger egentligen inte så mycket om innehållet. Att det är ett porträtt utav Knorring skulle också kunna vara för att boken är något utav en självbiografi.
Jag vet inte riktigt vad det är jag föväntar mig utav den här boken. Dels för att jag inte valde den själv utan fick den påtvingad mig och dels för att jag inte kan se någon självklar koppling mellan mig en 16 årig kille år 2011 och boken som handlar om en kvinna under tidigt 1800-tal. Men det ska ändå bli spänande att läsa den här samhällsskildrande självbiografin.
Utifrån det lilla jag läst så här långt kan jag säga att språket garanterat kommer att bli en extremt stor utmaning. Meningarna är fruktansvärt långa och krångliga; ordföljden och stavningen är tydliga tecken på hur gammal den här boken faktiskt är. Ex. ... hvilket tillräckligt säger dig, hvarifrån det kommer, efter du aldrig egde flera barn...
