"Aurora öppnade sin purpurdörr; men sedan åt hon bröd som doppat var i smör."
Vad har nu hänt sen senast? Jo, Ottilia, som är huvudperson, lever ett stillsamt och behagligt liv ute på landet tillsammans med sin mormor, som hon älskar över allt annat. Men så kommer Ottilias Tante på besök och så bestämmer man att Ottilia ska följa med henne till Stockholm.
"--- Tante Aline yttrade sitt höga välbehag öfver mig, men påstod, att jag nödvändigt borde komma ut litet i verlden, vara i societeten, för att få den lilla tournuren som saknades mig, etc. etc."
Ottilia blir extremt lycklig men även fylld av skyhög förväntan då hon ska få åka till Stockholm, som hon liknar vid Eldorado och dess invånare vid lycksaliga änglar. Men direkt vid avresan kommer första bakslaget när det visade sig att själva resan inte var "första graden i himmelriket" som Ottilia förväntat sig.
Sen får man följ med på resan genom Sverige och under tiden ser man hur Ottilia ganska snabbt förvandlas från en lycklig och busig ung kvinna som springer runt med rosiga kinder till att bli mer lågmäld av sig. Hon träffar allt fler människor och går på fler tjusiga middagar och hon har hittils gjort bort sig en hel del. Hon har även blivit kär i sin kusin Otto, som verkar ha desamma känslor för henne, och skaffat sig en vän.
Ja, sammanfattningsvis så kan man väl säga att det enda som hänt har varit att Ottilias förväntningar inte stämt överens med verkligheten, vilket man kan koppla tillbaks till bokens titel "illusionerna", och citatet i rubriken är något Ottilia själv använder för att beskriva besvikelsen när en av hennes förväntningar omintetgörs. I mina ögon är detta stycke det som bäst beskriver vad som är det viktigaste som hänt tills nu.
"--- Tante Aline yttrade sitt höga välbehag öfver mig, men påstod, att jag nödvändigt borde komma ut litet i verlden, vara i societeten, för att få den lilla tournuren som saknades mig, etc. etc."
Ottilia blir extremt lycklig men även fylld av skyhög förväntan då hon ska få åka till Stockholm, som hon liknar vid Eldorado och dess invånare vid lycksaliga änglar. Men direkt vid avresan kommer första bakslaget när det visade sig att själva resan inte var "första graden i himmelriket" som Ottilia förväntat sig.
Sen får man följ med på resan genom Sverige och under tiden ser man hur Ottilia ganska snabbt förvandlas från en lycklig och busig ung kvinna som springer runt med rosiga kinder till att bli mer lågmäld av sig. Hon träffar allt fler människor och går på fler tjusiga middagar och hon har hittils gjort bort sig en hel del. Hon har även blivit kär i sin kusin Otto, som verkar ha desamma känslor för henne, och skaffat sig en vän.
Ja, sammanfattningsvis så kan man väl säga att det enda som hänt har varit att Ottilias förväntningar inte stämt överens med verkligheten, vilket man kan koppla tillbaks till bokens titel "illusionerna", och citatet i rubriken är något Ottilia själv använder för att beskriva besvikelsen när en av hennes förväntningar omintetgörs. I mina ögon är detta stycke det som bäst beskriver vad som är det viktigaste som hänt tills nu.
Kommentarer
Trackback
